Nej.

Glömde jag tillägga trotts att det är sommar?

Jag tror jag har upplevt lite av en nedförsbacke i livet. Tyvärr är den defenitivt över nu. Faktum är att jag till och med tror att det blåser motvind.
Trotts att hs fyller år. Trotts att Tom köpt lägenhet och tjatar på i tid och otid om att han älskar mig. Trotts att jag berättat för mamma och pappa om Sthlm. Trotts att jag har biljetter till Lars Winnerbäck. Bara trotts allt. Så är det helt jävla cp helvetiskt. Alltihopa bara.

     Fitta.
Och Jävla helvete.
  
              Och Fan.  -   Också.

Och mest av allt vill jag bara lägga mig i sängen och be. Vilket känns så sjukt kontrast starkt till mina svordomar och ångest attacker. Lite är jag ändå "det sista som överger en är hoppet" människa. Vilket ärligt talat bara är svinjobbigt. För jag tror alltid att det ska lösa sig innerst-inne. Men det gör det absolut inte alltid, snarare aldrig. Men ändå. Jag kan inte låta bli att lura migsjälv där.

Hela min uppenbarelse är så sjukt skadad.